Picture of paper

För en tid sen kunde vi i sociala medier läsa om en person som anmält ett brott, men som fått beskedet att förundersökningen lagts ned på grund av ”att den misstänkte skulle åtalas för annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet”. Helt enkelt, det fanns andra och värre saker som personen hade gjort och därför ansåg åklagaren att det inte fanns anledning att gå vidare med det mindre brottet som personen blivit utsatt för. Det brott som var aktuellt var förtal.

En åklagare (och i vissa fall polisen) får fatta beslut om att begränsa och lägga ned en förundersökning under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts. Det är grundförutsättningen för att lägga ned en förundersökning även om det kanske finns tillräckligt med uppgifter för att åtminstone utreda saken.

Det främsta skälet som brukar anges för att lägga ner en förundersökning är ökad effektivitet.

Genom att avstå från att lägga resurser där insatserna ger små eller inga effekter på påföljden, kan polisen skapa förutsättningar för att snabbt och med kvalitet jobba med andra, mer angelägna brott.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att en person som blivit utsatt för förtal ofta lider av att ha blivit kränkt på ett eller annat sätt. Ofta är kränkningen så pass allvarlig att den skulle kunna berättiga till skadestånd – ett skadestånd som den som misstänks för brottet i så fall får betala till den som utsatts.

Det leder naturligtvis till frågan om det allmänna intresset kring effektivisering och lägre kostnader. Ska dessa två faktorer verkligen gå före den enskildes möjligheter till såväl rättslig upprättelse som ersättning för det man blivit utsatt för?

Det finns också ett annat intressant perspektiv, nämligen den brottsmisstänktes. När det gäller förtal kan man tänka sig att det lätt uppstår ett visst medialt intresse kring händelsen. I alla fall om det presumtiva brottet sker på sociala medier och involverar myndighetspersoner eller andra mer eller mindre kända personer. Om det då är så att den brottsmisstänkte blivit felaktigt utpekad så är det givetvis av största vikt att denne får komma till tals, får ge sin version av det inträffade och framför allt får möjlighet att bevisa sin oskuld.

Om man läser åklagarens motivering till nedläggningsbeslutet i det exempel som texten inleddes med fåt man lätt uppfattningen att den misstänkte begått brottet men att den andra brottsligheten väger så pass mycket tyngre att det inte finns skäl att utreda saken vidare.

I det läget är det inte svårt att förstå att den person som anser sig utsatt för brott inte känner att hans eller hennes intressen tas tillvara av staten. Kanske känner sig personen i fråga rent av misstrodd.

Det är viktigt att understryka att så kallad förundersökningsbegränsning, alltså att förundersökningen läggs ner, aldrig kan bli aktuell om det handlar om mer allvarliga typer av brottslighet. Men frågorna kvarstår ändå: ska pengar och effektivitet få styra vårt rättssamhälle och vårt intresse av att straffa dem som begått?

Det bör påpekas omständigheterna i det särskilda fallet som jag tagit som exempel är oklara eftersom en påbörjad förundersökning beläggs med sekretess när den läggs ned, men det gör inte frågeställningarna ovan mindre intressanta.

Vad tycker du?


Disclaimer: Advokatbolagets artiklar syftar till att väcka nyfikenhet, skapa debatt, ge övergripande information så begripligt som möjligt och ge hemsidan hög rankning på google. Artiklarna är inte juridisk rådgivning och gällande rätt redovisas inte alltid uttömmande. Vi tar tacksamt emot all form av feedback genom mejl till artikelförfattaren eller info@advokatbolaget.nu